Gästblogg: Gustav

Hej, jag heter Gustav och är Annikas son. Jag är 11 år och går i femman. Min mamma är söt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag hälsar till alla där ute att om de vill läsa mina tankar och funderar så ska de gå in på www.gustavlevin.com

Beno Zeno, alias Kenny Håkansson

Suverän insats på Ronny du e rå och Döden som han framförde på spelningen i Skottvång senast! Maken påstod att jag blev knäsvag. Det är väl att ta i, men sången och gitarrspelet berörde verkligen. Den grabben är musikalisk! Undrar vad Idoljuryn skulle säga...?

Lumpen - vägen till gott samarbete?

Min manliga kollega menar att killar som gjort lumpen har lättare för att samarbeta i grupp, då de har lärt sig att rangordna sig. jag tycker det är ett intressant uttalande, kanske mest för att tanken är alldeles ny för mig. Jag frågade honom om han inte tror att det beror på att rangordningen är viktigare för killar, men det trodde han oväntat nog inte.

Själv har jag inte ägnat många tankar åt rangordning. Men jag tycker att gruppdynamik är intressant, alltså samverkan mellan individer av olika kön, utbildning, etniskt ursprung, etc.

Om man tittar på djuren så är det hannarna som slåss om att vara högst upp, medan honorna samarbetar allt som oftast. Samtidigt är honorna bland djuren ofta underordnade, och det vill man ju inte tänka på... I ett civiliserat, modernt samhälle försöker vi väl frigöra oss från sådant som över- och underordning. En annan sak är att man får acceptera att det finns chefer – någon måste ju bestämma i vissa lägen. Och så finns det naturliga ledare, som kan vara såväl män som kvinnor. Ingendera har jag några problem med, så länge alla tar sitt ansvar och möter andra människor med respekt.

Att män generellt skulle ha större kapacitet att samarbeta i grupp har jag svårt att se. Och har de det så tror jag inte det beror på lumpen.

Har jag missat något?

Min summering av OS

Så var OS över för den här gången. Det har gått dåligt, sägs det. Jag tycker det har gått ungefär som vanligt: en del spruckna förhoppningar, många bra prestationer och en handfull riktiga framgångar.

De länder som tagit flest medaljer är: 1. Kina, 2. USA, 3. Ryssland. Vad säger detta? (Ledtråd: Stor/Liten.)

Folk klagar också på att Carolina Klüft övergivit sjukampen. Men hallå, hon kanske inte orkar träna sju grenar år efter år? För det är väl ingen som tror att det bara är att ställa sig på start?

Sedan tror jag att det spelar in att medaljerna kommit i mindre uppmärksammade grenar. Vem har råkoll på hästhoppning, segling, cykel? Det är risk att man känner "jaha, vad var det där"? Hade Stefan Holm eller Therese Alshammar tagit silver eller brons hade det mer känts som en fullträff.

Den här reklamen gillar jag inte

Ikaes fotokampanj med ansikten som består av möbler tycker jag är konstig. På nära håll blir man yr i huvudet, på långt håll ser det ut som vanliga foton av människor med ovanligt fnasig hud. Lite äckligt.

Syftet fattar jag inte heller. Ikea är ju rätt välkänt och behöver knappast lansera sitt varumärke. Budskapet i sig, "Länge lever mångfalden" är väl kryptiskt. Någon som fattar vitsen?

Dag Vag 30 år

Den första låt jag hörde med Dag Vag var Jag blev inte hög, och jag tyckte det var det roligaste jag hört på radion sedan Kristina Lugns sommarprogram. Låten är fortfarande en av mina absoluta favoriter med gruppen, som bara blir bättre och bättre tycker jag. Särskilt bra är de live.

I går firade de 30 år med en spelning på Mosebacketerassen. Med ny medlem - Teka Pukk, och alla gamla medlemmar som gästartister - Bumpaberra, Per Cussion, Zilverzurfarn och Kopp Te.

Vi var där.

Bortsett från den stökiga killen längst fram i publiken så var kvällen ett riktigt lyft! "Det roligast jag upplevt på länge" sa sonen, som likt mig såg nästan hela konserten allra längst fram vid staketet. Nu sörjer han bara att de kanse inte orkar hålla på tills han blir vuxen. Men vem vet. Mick Jagger är ju 65. Än så länge tycks de ha ett imponerande energiöverskott. Man får inte den publikkontakten annars.

Varför såg jag dem aldrig som ung?

Inte bara Johansson/Aspelin

I dag har jag varit och provspelat tennis för en instruktör. Tänkte mig att börja på tennisskola för vuxna i höst. Väldigt kul!

Trots att jag spelat på egen hand i tre år så har jag först idag förstått hur jag ska slå grundslagen forehand och backhand. Sedan blir det ju inte rätt varje gång, men... Det var en väldigt pedagogiskt och lugn instruktör och nu känner jag mig verkligen peppad.

Vill du också börja med tennis, läs mer på http://www.tennispoolen.se/

Det lär väl bli rusning nu...

Min nya drog

Maken har hittat ett spel till mobilen som vi spelar så fort vi har en minut över. Det heter Block breaker och påminner om ett flipperspel. Det finns allt som allt 64 nivåer med ökande svårighetsgrad, där man hela tiden måste klara en nivå för att nästa ska låsas upp. Helt enormt beroendeframkallande! Men också avkopplande, eftersom det kräver total koncentration och rensar hjärnan från annat. Ibland blir man ju lite arg förstås...

Har du tre som mobiloperatör kan du gå in under Spel/Arkadspel och ladda ner det för 29 spänn. Billig drog, tycker jag.

Kolla in den här presentationen av spelet! Passa även på att njuta av den fina automatöversättningen! "Jag körde min man galen..."


http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://www.gameloft.com/mobile-games/block-breaker-deluxe/&sa=X&oi=translate&resnum=4&ct=result&prev=/search%3Fq%3Dblock%2Bbreaker%26hl%3Dsv%26sa%3DG

Sommarjobb

Varje dag kommer de till Parkleken för att rensa ogräs. Jag ser dem där varje dag, då jag är mammaledig med min ettåring.

De är några ungdomar som sommarjobbar åt kommunen. Deras arbetsledare lämnar dem med bil, stannar några minuter och ger dem instruktioner och far sedan iväg. Först framåt eftermiddagen när de ska gå hem, kommer han tillbaka, stannar tio minuter innan han kör dem tillbaka. Under dessa cirka två gånger tio minuter under början och slutet av dagen arbetar alla fem ungdomar flitigt med sina hackor. Under resten av tiden är det endast en tjej som arbetar. De andra sitter på någon av bänkarna och snackar bort tiden.

Jag pratar lite med den tjejen faktiskt arbetar. Hon tycker att det är roligare att göra något än att bara sitta och hänga. Men det hade säkert känts roligare för henne att få lite sällskap i sina ansträngningar.

I Dagens nyheter förra veckan stod det om ungdomar som blir lurade på sitt sommarjobb, och hur utsatta de är när de inte vet vad som gäller. Det är inte bra om de blir utnyttjade eller lurade. De här ungdomarna lurade snarare sin arbetsgivare. Men mest av allt var de väldigt okamratliga. Och vilket ansvar tog deras arbetsledare egentligen? Han måste ju ha märkt att väldigt lite hade hänt... Detta hände för tio år sedan. Jag hoppas och tror att detta var ett undantag. De ungdomar som idag har tur att få ett kommunalt sommarjobb tar säkert bättre vara på möjligheten.

En fantastisk bok

Jag har just läst ut en fängslande bok: Mannen utan öde av den ungersk-judiske författaren Imre Kertesz. Han fick Nobelpriset i litteratur 2002, vilket jag faktiskt inte visste när jag lånade boken. Hur som helst så handlar den om hans upplevelser av koncentrationslägren, och anses vara en av de två allra bästa skildringarna, vid sidan av Primo Levis Är detta en människa?, som jag läste för 15 år sedan. Om den var saklig och detaljerad, så är denna också ganska detaljerad men med ett helt annat tilltal. Vi får följa den 14-årige pojkens resa tillsammans med några kompisar det de har fått höra ska bli ett bra arbete i Tyskland. ”Och jag ville gärna passa på att se mig lite om i världen” resonerar han. Det de kommer till är Auschwitz, där han blir uppmanad av lägrets fångar att absolut säga att han är 16 år – ”för du vill väl arbeta?” som de säger. Utan att förstå innebörden i uppmaningen så gör han som de säger. Transporteras så småningom vidare till Buchenwald – ”detta vackra koncentraionsläger”- och slutligen till Zeitz. Bit för bit kommer han att förstå vad det hela handlar om, och alltid med konstateranden i stil med ”naturligtvis, så måste det vara”, ”detta var till visst förtret, det måste erkännas”.

Jag ska inte avslöja mer, då jag hoppas att fler vill läsa boken! Men jag kan säga så mycket att han mot slutet kommer att möta oväntad tur och mänsklig godhet, vid den tidpunkt då både kropp och psyke nästan helt har gett upp.

Boken rekommenderas varmt!

Läs en intervju med Imre K i Dagens Nyheter

Jag - en bloggare

Det var väl bara en tidsfråga. När kompisar och resten av familje bloggar på fullt och byter kommentarer med varandra, då måste man ju till slut vara med på ett hörn. Jag tänkte blogga om vardagslivet i min lilla ankdamm, och delge er mina funderingar kring högt och lågt. Kort sagt: få utlopp för min skrivklåda. Hoppas ni är några som vill hänga med!