Hennes nåd kissekatten

Vår lånekatt Grace är en Devon Rex.

Läst om Devon Rex på nätet:

Rasen uppskattar värme mer än de flesta raser och passar inte som utekatt. De är sällskapliga och intelligenta och anpassar sig bra med andra katter och andra djur. De kräver också mycket stimulans (jo, det har vi märkt).

Grace trivs väldigt bra hos oss och visar det bland annat genom att bita oss i fingrarna. Idag bet hon mig i bröstvårtan också. Då jag bara hade en tunn behå så gjorde det ganska ont. Jag förklarade för henne att jag inte är hennes mamma och att hon har sin Pussi med öring och torsk.

Egentligen tycker jag att bondkatter är sötare, men varje gång vi har Grace så charmar hon oss. Hon är så rolig! Vi är väldigt förtjusta i henne.

Hon har blivit mer kelig sedan sist också. I går låg hon hos mig som en bäbis.

Akuten i City

Nu vet jag vad som förgyller måndagarna i höst. Det blir nya avsnitt av Cityakuten! Inte riktigt i Dexterklass (svårt att jämföra i och för sig) men absolut värt att se. Jag är sjukt intresserad av allt medicinskt - från dokumentären Sjukhuset till Apotekets tidning.

Intubera nu!

Åh neeej...

I går var det säsongsavslutning för Dexter, veckans höjdpunkt i teve. Dexter är seriemördare och brottsutredare i en och samma person. Dexter är känslokall men också ömsint plastpappa med skör flickvän. Flickvännen spelas av supersöta blondinen Julie Benz, hon med den idealiska längden 161 cm.

Det bästa med serien är att den är så oförutsägbar - och så fantastiska Michael C Hall i huvudrollen. Trots sin trevliga utstrålning är han ännu bättre som seriemördare än som bortkommen böglillebrorsa i Six feet under.

Vad ska nu kunna förgylla måndagarna?

Kul och mindre kul på Big Ben

Eva stod upp igen på Big Bens scen på söndagen. Eva fick tyvärr bara tre minuter (igen) men jag tycker att hon disponerade dem väl! Hon pratade bland annat om konstiga gymnasienamn, typ Kunskapsgymnasiet och Säkerhetsgymnasiet.

Jag har själv tänkt på att Kunskapsskolan/Kunskapsgymnasiet är ett tramsigt namn. Trots det verkar Kunskapsskolans verksamhet väldigt bra, så jag har ställt min son på kö där.

Säkerhetsgymnasiet har ju vissa lektioner i Kumlabunkern, så där kommer han inte att gå.

Den kanadensiske komikern Jason Rouse sägs vara en världskomiker och fick (eller tog?) en dryg halvtimme. Jag tycker nog att är lite upphaussad. Jag har inget emot under bältet-skämt och de får gärna vara riktigt grova, bara det finns ett hjärta med. Det fanns det inte här. Det blir inte kul bara för att man är så obehaglig och ful i mun som möjligt. Han efterlämnade ingen glädje, bara en unken människosyn. Tänker undvika honom i fortsättningen.

Annars brukar vi ha jättekul på Big Ben.

Lätt att uttala, svårt att säga?

Den här krönikan från en av Skatteverkets högsta chefer tyckte jag om! Jag kommer att tänka på antimobbningsfilmen från elevorganisationen Friends. Ni vet den där med en pojke som får med sig ord hem i stil med "pucko", "apa", "mongo". Men en dag får han i stället med sig just "hej", och det är ingen slump att det är det ordet.

Det finns något jag tycker är ännu värre än att inte hälsa alls. Det är att inte svara när någon säger "hej" till dig. Då känner man sig inte bara ignorerad. Det är att sätta den andra personen i underläge. "Du tycker att jag är värd att hälsa på men jag tycker inte detsamma om dig."

Det finns många regler inom vett och etikett som jag tycker är trams. Men om vett och etikett handlar om hänsyn till andra, då tycker jag det ett "hej" är i högsta grad vett.

Här kommer krönikan:

Hej! Det lilla ordet som kan vara så förlösande. Ordet hej kan nog inte missbrukas eller feltolkas.

För länge sedan (?!) när mina barn var små och började på dagis, då slogs jag av att det var vanligt att föräldrar jäktade in på dagis vid hämtningsdags och ropade de egna barnens namn, följt av "kom nu vi ska skynda oss härifrån".
Jag gick då i tankar om att skriva en bok om betydelsen av ordet hej. Jag blev nämligen så bedrövad när jag såg effekten av det uteblivna hej:et på dagis. Jag märkte att när jag kom in och sa hej till andra barn än mina egna, så tittade dessa barn undrande på mig med ett uttryck som jag tolkade som "varför säger du något till mig?"

Om man finns i ett sammanhang och inte blir hejad på av andra som ingår i samma sammanhang, eller ännu värre inte får ett hej-svar om man själv sagt hej först, då tror man till slut att man inte syns eller ingår i det sammanhanget.

Och visst är det så att mina funderingar om betydelsen av ordet hej lever kvar. När jag 1998 började min anställning i Skatteskrapan på Götgatan, var Mats ganska nytillträdd som chef för Stockholmsmyndigheten. Han måste då ha funderat på samma sak. Han förklarade på ett ledningsmöte att han har bestämt sig för att säga hej till alla han möter redan i tunnelbanan vid Medborgarplatsen — "för säkerhets skull".

Jag tror att det finns ett samband mellan stora organisationer och känslan av vilka man är arbetskamrat med. 1998 var det i princip 1000 personer i skatteskrapan, 8 olika hissar gick upp till plan 24. En imponerande arbetsplats på många sätt; 99 procent satt i egna rum! Men det var många som inte sa hej till varandra.

Jag är säker på att man kan lära sig namnen på en bra bit över 100 kolleger — om man vill. Många kan det redan, jag tycker dessutom att det är ett chefskrav. Och det är självklart att man hälsar på den man kan namnet på (eller?). Att veta att man syns och att man behövs i ett sammanhang som man tillhör är den bästa drivkraften för vars och ens bidrag i arbetet, utveckling och trivsel.

Och vars och ens bidrag i arbetet är den bästa drivkraften för hela vår stora verksamhet. Hej, är en bra början

.

Bloody hell

Först en varning till känsliga läsare: Det här kommer att handla om intimt kroppsliga detaljer.

Har mens för andra veckan i rad. Just när den har upphört så sätter det i gång igen med full sprutt. Och det är inte första gången. Det känns olustigt och jag börjar undra om jag ska blöda resten av livet, ungefär.

Ska till min doktor i dag och tänker diskutera operation. Jag är helt osentimental vad gäller min livmoder och tar gärna bort den. Den bar med nöd och näppe min son fram till födseln 1997, och det är jag tacksam för. Men nu tycker jag den har gjort sitt.

Jag har haft mens 12 gånger per år sedan 1978, i 30 år alltså. I snitt minst 5 dagar per tillfälle. Det blir 5x12x30 dagar = 1800 dagar, eller 5 hela år av mitt liv. Om man blöder i snitt 100 ml per mens så blir det 12 x 30 x 100 ml, alltså 36 liter blod. Det motsvarar ungefär 10 gånger hela min blodvolym, och mer än halva kroppsvikten. Eller cirka 80 blodgivningar.

Det är jag mer än nöjd med.

11/9 - ännu en ödesdag för världen?

Gustav trodde i går att världen riskerade att gå under vi det s.k. Big Bang-experimentet. Vår trettonåriga granntjej var helt ifrån sig. Gustav lugnade ner sig något, men var trots allt en aning osäker på om vi verkligen skulle vakna till den här morgonen.

Jag hade inte ens hört talas om det, och även om jag skulle ha gjort det så övergår partikelfysikexperiment min förmåga att förklara. Naturligtvis.

Medierna har fått sig en skopa för att skrämma upp barn i onödan. Men jag undrar också varför man gör sådana här experiment? Rymdforskning är väl OK för de länder som nu anser sig har råd med det. Men har laborierna inga presstalesmän som kan förklara för oss vanliga vad syftet och nyttan med dem är? Det vore intressant. Om man fick det förklarat så skulle det kanske vara lättare att acceptera.

I den här artikeln i Aftonbladet står det att om man som vuxen blir orolig så kanske man ska söka hjälp... Ska man söka hjälp om man är orolig för klimatförändringar också? Atombomber?
Länk till artikel

Om filmer som börjar på p

Ingen kvinna jag någonsin träffat har sett en enda minut p-film. Kanske är det sant. Eller så finns det några som skäms för att berätta det. Statistiken i undersökningar säger att det finns en hel del kvinnor som gjort det, även om de är i minoritet gentemot männen. Kanske är de tjejer jag träffar ovanligt moraliska och/eller kloka.

Nu ska jag erkänna. Jag har sett några snuttar kanske 3-4 gånger. Mest av en slump. Ska man säga något om p så tror jag det underlättar om man vet lite vad man talar om. Man kan förstås uttala sig ändå, liksom man kan tycka att droger är dåligt utan att ha prövat det. Men att se p-film är inte farligt, även om det kan vara obehagligt. I alla fall inte för vuxna som kan skilja på film och verklighet.

Så här tycker jag, som faktiskt har sett lite:

* Framför allt väldigt dumt. Dessutom förekommer de sämsta översättningar jag någonsin sett. "Jag tycker du ska sjunka här" betyder "Jag tycker du ska böja dig ner". "Hur mycket ber de om för huset? De ber om 325 000 dollar." (Korrekt svenska: De begär...). Inte påkostat där åtminstone.

* Enformigt. Och det säger väl sig självt. Hur mycket kan man variera temat egentligen? Situationerna är väldigt konstruerade, mekaniska och utdragna. Några äkta känslor förmedlas inte, men det har sagts förr.

* Ganska osmakligt.

Detta var de intellektuella och känslomässiga intrycken. Rent hormonellt så kan jag säga att jag inte blir direkt upphetsad. Däremot för det tankarna i avsedd riktning, vilket är en poäng. Den verkliga målgruppen, män, triggas säkert mer. Att p är något helt annat än sex och kärlek behöver väl inte sägas.

Jag skulle gärna se att p inte fanns och inte behövdes. Jag tror också att det finns mycket droger och tidigare övergrepp bland de inblandade. För detta talar Traci Lords självbiografi Nattens barn. Hon blev våldtagen som 10-åring, söp och knarkade under hela porrkarriären för att stå ut med sig själv. Alla pengar hon tjänade gick till droger. Dessutom lurades hon in branschen och var minderårig i nästa alla filmer hon medverkade i. Men det värsta av allt för henne var nog den stämpel hon fick, något som jag tror drabbar alla tjejer som någon gång figurerat i de här sammanhangen. Killarna också kanske, men de stämplas inte som horor utan kanske mer ses som omoraliska i största allmänhet. (Samtidigt som det säkert finns män som är avundsjuka eftersom de inte förstår bättre.)

Att Traci ändå till slut lyckades göra sig en karriär som (vanlig) fotomodell och filmaktris var mot alla odds. Lite tur att möta rätt personer samt att hon var väldigt snygg spelade också in. Hon fick också uppleva lyckan att hennes mamma och systrar inte tog avstånd ifrån henne efteråt.

Läs gärna boken! Den ger en nyanserad och intressant bild av en bransch som tyvärr är här för att stanna. Den är också välskriven och finns i pocket.

Trälslöjd och psykslöjd

Min son hatar slöjd. Det gjorde jag också. Dammigt, bullrigt, stökigt, dåliga material, kassa symaskiner, läskiga bandsågar, meningslöst.

Jag undrar varför man har slöjd i svensk skola. Har man det i andra länder? Någon som vet? Min teori är att det är en rest från det gamla Bondesverige. Men varför kan man då inte lika gärna ha fiske, trädgårdsodling eller djurskötsel på schemat?

Visst är det bra att få göra något med händerna, men jag kan inte påstå att jag lärde mig något i slöjden som jag haft nytta av. Eller lyckades skapa något som gick att använda. Sticka är det enda jag ägnat mig något åt, men det lärde jag mig hemma av min styvmor (tack Ami!).

Det är jättebra med praktiska ämnen, men jag tycker att barnen borde kunna välja något annat än slöjd om de vill. Det måste finnas något för alla. Kanske något av ovanstående förslag?

Sopsortering i familjeperspektiv

Den här filmen gjorde Gustav till en redovisning i skolan. Jag tycker att den blev ganska kul!

Om könsroller bland barn

En mamma i bekantskapskretsen var mycket upprörd över den sexåriga dotterns första besök i fotbollsskolan. Flickor och pojkar delades genast upp. Pojkarna fick spela match medan flickornas träning var mer ostrukturerad.

Jag kan i viss mån förstå mammans upprördhet över uppdelningen och skillnaden, om det nu inte bara var så att det var olika ledare som råkade ha olika upplägg för den första träningen. Men jag blir fundersam när samma mamma ondgör sig över att den yngre dottern har så många killar i sin dagisgrupp som "stökar på ett killsätt" och att det påverkar dottern negativt. (Flickan var glad och hade kul, men blev lite uppkäftig.) På samma sätt reagerar jag varje gång någon flickmamma påstår att det är bättre med en övervikt av tjejer i en klass jämfört med en majoritet av killar. "Det blir lugnare." Hur kan de veta det säkert?

Som mamma till en ganska lugn och eftertänksam pojke känner jag mig lite sårad. Vad är det för omvänt könsförtryck som ger mammor till flickor rätt att göra sådana uttalanden? Men framför allt är jag irriterad på hur mammor med döttrar upprörs över könsroller när det passar dem, men cementerar samma roller i andra sammanhang.

Har sovit dåligt

Orsaker till dålig sömn:

Koffein, nikotin, alkohol, tv-tittande, stillasittande, innesittande, örsprång, värk, störande ljud, fel dygnsrytm efter ledighet, för varmt i rummet... Stress, oro och bekymmer behöver inte ens nämnas. Eller pms.

Åtgärder:

Ljummen mjölk.
Frisk luft och motion (möjligen).

Tabletter ger hangover och kräver besök hos farbror doktorn.

Konstigt att man sover över huvud taget...