En fantastisk bok

Jag har just läst ut en fängslande bok: Mannen utan öde av den ungersk-judiske författaren Imre Kertesz. Han fick Nobelpriset i litteratur 2002, vilket jag faktiskt inte visste när jag lånade boken. Hur som helst så handlar den om hans upplevelser av koncentrationslägren, och anses vara en av de två allra bästa skildringarna, vid sidan av Primo Levis Är detta en människa?, som jag läste för 15 år sedan. Om den var saklig och detaljerad, så är denna också ganska detaljerad men med ett helt annat tilltal. Vi får följa den 14-årige pojkens resa tillsammans med några kompisar det de har fått höra ska bli ett bra arbete i Tyskland. ”Och jag ville gärna passa på att se mig lite om i världen” resonerar han. Det de kommer till är Auschwitz, där han blir uppmanad av lägrets fångar att absolut säga att han är 16 år – ”för du vill väl arbeta?” som de säger. Utan att förstå innebörden i uppmaningen så gör han som de säger. Transporteras så småningom vidare till Buchenwald – ”detta vackra koncentraionsläger”- och slutligen till Zeitz. Bit för bit kommer han att förstå vad det hela handlar om, och alltid med konstateranden i stil med ”naturligtvis, så måste det vara”, ”detta var till visst förtret, det måste erkännas”.

Jag ska inte avslöja mer, då jag hoppas att fler vill läsa boken! Men jag kan säga så mycket att han mot slutet kommer att möta oväntad tur och mänsklig godhet, vid den tidpunkt då både kropp och psyke nästan helt har gett upp.

Boken rekommenderas varmt!

Läs en intervju med Imre K i Dagens Nyheter