Lätt att uttala, svårt att säga?

Den här krönikan från en av Skatteverkets högsta chefer tyckte jag om! Jag kommer att tänka på antimobbningsfilmen från elevorganisationen Friends. Ni vet den där med en pojke som får med sig ord hem i stil med "pucko", "apa", "mongo". Men en dag får han i stället med sig just "hej", och det är ingen slump att det är det ordet.

Det finns något jag tycker är ännu värre än att inte hälsa alls. Det är att inte svara när någon säger "hej" till dig. Då känner man sig inte bara ignorerad. Det är att sätta den andra personen i underläge. "Du tycker att jag är värd att hälsa på men jag tycker inte detsamma om dig."

Det finns många regler inom vett och etikett som jag tycker är trams. Men om vett och etikett handlar om hänsyn till andra, då tycker jag det ett "hej" är i högsta grad vett.

Här kommer krönikan:

Hej! Det lilla ordet som kan vara så förlösande. Ordet hej kan nog inte missbrukas eller feltolkas.

För länge sedan (?!) när mina barn var små och började på dagis, då slogs jag av att det var vanligt att föräldrar jäktade in på dagis vid hämtningsdags och ropade de egna barnens namn, följt av "kom nu vi ska skynda oss härifrån".
Jag gick då i tankar om att skriva en bok om betydelsen av ordet hej. Jag blev nämligen så bedrövad när jag såg effekten av det uteblivna hej:et på dagis. Jag märkte att när jag kom in och sa hej till andra barn än mina egna, så tittade dessa barn undrande på mig med ett uttryck som jag tolkade som "varför säger du något till mig?"

Om man finns i ett sammanhang och inte blir hejad på av andra som ingår i samma sammanhang, eller ännu värre inte får ett hej-svar om man själv sagt hej först, då tror man till slut att man inte syns eller ingår i det sammanhanget.

Och visst är det så att mina funderingar om betydelsen av ordet hej lever kvar. När jag 1998 började min anställning i Skatteskrapan på Götgatan, var Mats ganska nytillträdd som chef för Stockholmsmyndigheten. Han måste då ha funderat på samma sak. Han förklarade på ett ledningsmöte att han har bestämt sig för att säga hej till alla han möter redan i tunnelbanan vid Medborgarplatsen — "för säkerhets skull".

Jag tror att det finns ett samband mellan stora organisationer och känslan av vilka man är arbetskamrat med. 1998 var det i princip 1000 personer i skatteskrapan, 8 olika hissar gick upp till plan 24. En imponerande arbetsplats på många sätt; 99 procent satt i egna rum! Men det var många som inte sa hej till varandra.

Jag är säker på att man kan lära sig namnen på en bra bit över 100 kolleger — om man vill. Många kan det redan, jag tycker dessutom att det är ett chefskrav. Och det är självklart att man hälsar på den man kan namnet på (eller?). Att veta att man syns och att man behövs i ett sammanhang som man tillhör är den bästa drivkraften för vars och ens bidrag i arbetet, utveckling och trivsel.

Och vars och ens bidrag i arbetet är den bästa drivkraften för hela vår stora verksamhet. Hej, är en bra början

.